Nordisk lappeverdens førstedame
Jeg blar i en svensk bok. Denne boken kom ut i 1993 på Tidens förlag i
Sverige. "Gamla svenska lapptäcken" heter den. Jeg ga den bort i gave den
gangen og fikk ikke lest så mye i boken, men fikk
senere anledning til å se Åsas utstilling på Modum som ble vist fra
mai til september 1999. Et stykke
kvinnehistorie om fattigdom, skaperkraft og skjønnhetslengsel.
Utstillingen
ble
besøkt av mellom 30.000 og 40.000 mennesker på Blaafarveverket, som er en koboltgruve fra
tidlig 1800-tallet beliggende på Modum nordøst for Oslo. Her ble den
fineste, blåest koboltblåfargen i hele verden utvunnet. I dag er gruven,
arbeidsboligene, skolen og alle bruksbygningene pietistisk restaurert og der
vises hver sommer en betydelig kunstutstilling av nordisk kunst.
Navnet Åsa Wettre har vært til stede i min bevissthet siden tidlig på
nittitallet, men det var først på NQT i Sandvika 2003 jeg så henne i virkeligheten første gang. Åsa steg opp på podiet og ga
tilhørerne et lysbildeforedrag med
sin eiendommelige, avslappede humor. Selvironi og vidd gjør tydeligvis suksess,
for salen humret og slikt skaper god stemning. Det skulle bare vart dobbelt så
lenge!
Åsa Carlsson ble født i 1942 i Falun i Dalarna, men kom til Göteborg i
1966 når hun begynte på Konstindustriskolan (HDK). I 1970 ble hun ferdig
tekstilkunstner og holdt siden kurs i ulike tekstile emner, stofftrykk,
plantefarger og gobelin. I 1972 giftet hun seg med Håkan, som er
kunsthistoriker. Åsas idol var Hannah Ryggen. Det gikk for sakte når hun
vevde. For tolv år siden solgte hun sin vevstol med sorg i hjertet.
Lappeteppene hadde tatt overhånd for lengde siden. Hennes første teppe sydde hun til
en venn som fikk barn i 1967. Åsa begynte med kursene sine i det gamle
Konsthantverkshuset i Haga i Göteborg på 1970-tallet. Først var det kurs i
gjenbruksklær, etterpå ble det lappeteknikk. Men hun sydde også lappeteknikk i sitt
atelier. Til slutt hadde hun så mange elever så Åsa
syntes de burde treffes og bytte ideer og ha det moro, så til slutt, i 1987, startet hun
Sveriges første quiltegruppe, Lapphexorna. Den er fortsatt aktiv. Åsa rekker ikke å delta så ofte, men hun er
æresmedlem! Åsa sier at kvinnene har en kreativitet inne i seg og at
lappeteppene forløser den.
Det var i 1989 at Åsa hadde sin første utstilling med gamle svenske
lappetepper, "Lapptäcken - en kulturskatt" på Maneten i Göteborg.
Og dit kom det mye folk! Åsa hadde aldri trodd det skulle komme så mye folk
som det gjorde. Hun som gjorde det mest fordi hun selv måtte se lappeteppene
henge på veggen ved siden av alle historiene og bildene av "tantene" som hadde
sydd. Åsa syntes det var som en drøm med alle menneskene og alle teppene, og etter det begynte turneene rundt i Sveriges land. (Se
utstillingens turne). Og overalt
kom det folk til henne med teppene sine og fortalte om farmor og mormors liv som
ble synliggjort via lappeteppene publikum fikk se de magiske kveldene. Mange
begynte å sy, forteller Åsa. Mange fikk inspirasjon. Mange våget å frigjøre
seg. Mange fikk nye venner som også sydde. Åsa
reklamerte for svensk quilteforbunds medlemsblad, Rikstäcket, hvor hun enn kom.
Og mange skrev, ringte og besøkte Åsa privat og takket for at hun hadde fått
dem i gang. Og de fortalte at de aldri hadde det kjedelig mer pga den nye
hobbyen. Mange fine, ømtålige historier har hun også fått som hun i
fortrolighet ikke gir videre. Åsa fikk æren av å være Kviltföreningen
Rikstäckets æresmedlem, noe som gjorde henne stolt og rørt. Ellers er hun
medlem nummer 6.
I 2001 turnerte Åsa Wettre rundt i Danmark. Det er slitsomt for henne, men
hun legger til at det er "roligt, jobbigt og alldeles underbart iblant", men noe
ensomt på dårlige hoteller uten telefon, TV og normalt liv. Tunge bøker,
postkort og en oppakning å slepe på, av og på tog. Hun kan aldri gå på egne
kurs eller kjøpe et teater- eller konsertabonnement, for da er hun vel borte.
År 2000 var første året hun selv kunne dra til Rikstäckets årsmøte. For å
søke stipend? (Se stipendene hun har fått.)
"Lapphexornas historia är av naturliga själ till en början även min
historia"
sier Åsa, og forteller selv historien om Sveriges første quiltelag og
hvordan det ble til.
På 60-talet sydde jag mitt första lapptäcke. På 70-talet forsatte jag sy
lapptäcken og då var jag också med och startade Konsthantverkshuset i Haga i
Göteborg. Där hadde vi även kurser. Jag var ledare för en kurs i
applikation, återbrukskläder och lappteknik. 1977 började jag med kurser i
enbart lappetknik och detta höll jeg på med till 1989 då min utställning
"Lapptecken - en kulturskatt" startade (och den vandrar ennu).
Under alla åren med alla dessa lapptäckskurser så kände jag at jag ville
låta alla mina elever träffas. Denna känsla blev bara starkare. Jag hade
kurser för Kursverksamheten för äldre mäanniskor, bl a på personalkurs (som
faktiskt träffas ännu en gång i veckan, nuförtiden utan ledare). Den 19.
april 1985 skulle denna grupp resa till Danmark, till Inger-Helen Jensens affär
Patchwork Shoppen i Århus. Vi skulle köpa tyger och få lite inspiration och
hade även blivit inbjudna till en fest hemma hos henne med hennes grupp
"Quilterammen". Eftersom deres grupp hette något så var vi tvungna
att hitta på något namn på vår lilla grupp. På tåget dit satt vi i en
dansk järnvägskupe och skrev långa listor med namn och faktum var att det var
jag som kom på namnet Lapphexorna. (Vi är förhexade av lappar och lapptäcken
- dessutom är hexagon sexhörningen en vanlig lappteknik och därför stavar vi
hexor md e). Gruppen godkände namnet.
En annan av mina grupper åkte tilsammans med mig i mars 1987 till Odense och
Hempels bokhandel som på den tiden var ett paradis för alla med
lapptäcksdrömmar. Ole Steen Jörgensen tyckte att då måste vi träffa deras
lapptäcksgrupp "Quilting Bee -77". Och mötet med denna grupp var
överväldigande... Jag blev jätteinspirerad! Kunde inte sova en blund natten
efter festen med dem utan låg och tänkte på: Vad beror det på att allt i
Danmark är så himla trävligt och kul och enkelt och att dom är så vänliga
och att dom är så lättsamma och samtidigt så välorganiserade. Alla verkar
att älska att ställa till med kalas för oss svenska "damer". Och
att de syr så fina lapptäcken med hämfargade tyger - både på maskin och
för hand. Och att de har en sån fantastisk gemenskap. Och vi kände oss så
välkomna och så storbekanta fast vi aldrig träffats förr. Vad var detta? Jo
så klart lapptäckenea förde oss samman - vi hade ju samma interessen! Så
många gånger man rest till detta underbara land på så många semensterresor,
men aldrig förr hade man blivit mottagen så här som en kär gammal vän och
få bli bjuden på jättegod mat och få besöka dereas hem och sova i deras
hus. Ja, det var nästan som en saga. Denna känsla ville jag ta med mig hem,
och dela med mig av. Så nästa dag den 14. mars 1987 berättade jag för
allihopa att jag tänkte starta en lapptäcksförening när jag kom hem till
Göteborg. (Ja, jag vet datum för jag fick en speciell födelsesdagbok av dem
den dagen, för att fira).
Så när vi kom hem gick jag till Lapphexorna i den
första gruppen och frågade om jag fick ta namnet till hela föreningen som jag
tänkte starta. Jo det fick jag. Så bjöd jag hem alla jag kände som jag
visste var interesserade av lapptäcken, den 6. april 1987 på ett
lappknytkalas. Vi blev vel en ca 40 personer. Jag hängde lapptäcken i hela
huset, i trägården och utåt gatan så att alla skulle hitta hem åt mig. Så
hade jag förberett et tal som jag skulle hålla, men jag tänkte hur skall jag
få tyst på allihopa - det blev svårt. Så jeg spelade in hela talet på
bandspelarn och behövde bara säga välkomna och sen tryckte jag på knappen
och vred upp ljudet så då hörde alla vad jag ville ha sagt. Jag ville att
alla med samma intresse skulle träffas och lära känna varandra, att byta
mönster med varandra och lära varandra olika tekniker och dela med sig. Jag
hade ju lärt ut det jag kunde under alla år och kände mig ganska tömd - det
behövdes påfyllning! Det skulle dessutom vara en kulturförening - vi skulle
gå på museer och konserter och göta diverse studiebesök. (Vi var på
Theodorakiskonsert och min mann Håkan visade utställningar på Konstmuseet i
Göteborg osv). Själv tog jag på mig rollen som överlapphexa och bad nogra
vara med i Hexringen som skulle fungera som en obyråkratisk styrelse med
protokollfria möten. Vi skulle absoluit inte ha några stadgar, det viktigaste
var att vi skulle ha roligt och att alla skulle få sy sina lapptäcken som de
själv ville utan några besserwissiga pekfingrar. Alla som var med den kvällen
gick med i Lapphexornas obyråkratiska föreningsom på detta opretentiösa
sätt startade henna i mitt vardagsrum denna vårkväll 1987. På den tiden
fanns inga andra föreningar i änmet lappteknik så vi blev först och
oberoende och fria. Det är vi fortfarande. Vi hade vårmöte, sommarutflykt
till Bräcke hembygdgård på Tjörn och helgkurs i början.
Efter ett år fick jag höra från gruppen i Stockholm som var på gång och
skulle starta Rickstäcket. Där blev jag medlem nr 6 och senare blev jag
hedersmedlem. Det var roligt! Men det var nog för att jag fixat så många
medlemmar när utställningen turnerat runt hela vår avlånga land och jag gjort
reklam för Rikstäcket överalt. (Senast blev jag hedersmedlem i Fusklapparna
när jag hängde lapptäcksutstellningen på Norrbottens Museum i Luleå i
februari 1998. Att vara en Fusklapp - det passar mig!)
I oktober 1989 startade min utställning på Maneten. Då kom det så många
som ville vara med i Lapphexorna och så har medlemsantalet ökat sakta men
säkert. Vi har fortsatt att åka till Danmarkoch träffa de danska
Quiltepigerna i Fredrikshavn, och de kommer till oss. Nuförtiden träffas
Lapphexorna varje tordag under höst- och vårterminerna då det är öppna
arbetsmöten med något program. Dessutom är det helgkurser och snart skall
våra andra egna utställning börja. Jag hinner aldri själv gå nuförtiden,
men ibland träffar jag hexor som talat om så trevlig dom har. Och då känner
jag mig nöjd. Jag vill att folk skall ha det roligt, och man måste ständigt
själv se till att man har kul! Numera har vi styrelse, protokoll och allt som
hör till. Då vi hade vårt tioårsjubileum hyrde vi biografen Aftonstjärnan
och såg åter filmen "Hur man syr ett amerikansk lapptäcke". Det var
en särskild känsla att se den filmen tilsammans med en hel biograf full med
lapphexor! Kring Lucia hade jag bjudit hem alla lapphexor för att ha årets jul
och glöggfest och eftersom lapphexorna startade hemma hos mig så måste vi ju
fortsätta fira tioårsjubileet hemma hos mig. Ja, vi vet, man städar i fjorton
dar och sen kommer dom och det är bara SÅ roligt! Lapptekniken är odödlig! Vi är 16 år nu och över 300 medlemmar!
